WeBible

1 - Och de af Siph kommo till Saul i Gibea, och sade: Är icke David fördold på berget Hachila, inför öknene?

2 - Då stod Saul upp, och drog ned till den öknen Siph; och med honom tretusend unge män af Israel; på det han skulle uppsöka David i öknene Siph.

3 - Och lägrade sig på det berget Hachila, som ligger inför öknene vid vägen; men David blef i öknene. Och då han såg, att Saul kom efter honom i öknena,

4 - Sände han spejare ut, och förfor att Saul visserliga kommen var.

5 - Och David stod upp, och kom till det rummet, der Saul höll sitt lägre; och han såg rummet, der Saul låg med sin härhöfvitsman, Abner, Ners son; ty Saul låg i vagnborgene, och härfolket omkring honom.

6 - Då svarade David, och sade till Ahimelech den Hetheen, och till Abisai, ZeruJa son, Joabs broder: Ho vill med mig neder till Saul i lägret? Abisai sade: Jag vill ned med dig.

7 - Så kom David och Abisai till folket om nattena, och si, Saul låg och sof i vagnborgene, och hans spjut stött i jordena, vid hans hufvud; men Abner och folket låg omkring honom.

8 - Då sade Abisai till David: Gud hafver i denna dag beslutit din fienda i dina hand; så vill jag nu en gång med spjutet stinga honom igenom i jordena, så att han skall icke mer behöfva.

9 - Men David sade till Abisai: Förderfva honom intet; ty ho vill komma sina hand vid Herrans smorda, och blifva oskyldig?

10 - Ytterligare sade David: Så visst som Herren lefver, om Herren icke slår honom, eller hans tid kommer, att han dör, eller han drager i en strid, och så blifver borta,

11 - Så låte Herren det vara långt ifrå mig, att jag skall komma mina hand vid Herrans smorda; så tag nu spjutet vid hans hufvud, och vattubägaren, och låt oss gå.

12 - Så tog David spjutet och vattubägaren vid Sauls hufvud, och gingo sina färde; och ingen var, som det såg eller märkte, eller vaknade, utan de sofvo alle; ty en tung sömn var fallen på dem af Herranom.

13 - Då nu David var kommen öfver på hinsidon, gick han upp på bergskullan långt ifrå, så att der var stort rum emellan dem;

14 - Och ropade till folket och till Abner, Ners son, och sade: Hörer du icke, Abner? Och Abner svarade, och sade: Ho äst du, att du så ropar Konungen?

15 - Och David sade till Abner: Äst du icke en man? Och ho är din like i Israel? Hvi hafver du då icke bevarat din herra Konungen? Ty en af folket är der ingången, till att slå din herra Konungen ihjäl.

16 - Det är icke redeligit, som du gjort hafver; så visst som Herren lefver, I ären dödsens barn, att I edar herra, Herrans smorda, icke bevarat hafven; nu se, här är Konungens spjut och vattubägaren, som stodo vid hans hufvud.

17 - Då kände Saul Davids röst, och sade: Är det icke din röst, min son David? David sade: Det är min röst, min herre Konung.

18 - Och sade ytterligare: Hvi förföljer min herre så sin tjenare? Hvad hafver jag gjort? Och hvad ondt är i mine hand?

19 - Så höre dock nu min herre Konungen sin tjenares ord: Om Herren uppretar dig emot mig, så låte man ett spisoffer lukta; men om menniskors barn göra det, så vare de förbannade för Herranom, att de på denna dag hafva fördrifvit mig, att jag icke må blifva i Herrans arfvedel, och säga: Gack bort, och tjena andra gudar.

20 - Så förfalle nu icke mitt blod på jordena för Herrans ansigte; ty Israels Konung är utdragen till att söka ena loppo, såsom man jagar ett rapphöns på bergen.

21 - Och Saul sade: Jag hafver syndat. Kom igen, min son David, jag vill intet ondt mer göra dig, derföre att min själ hafver i denna dag dyr varit för din ögon; si, jag hafver gjorts dårliga och ganska ovisliga.

22 - David svarade, och sade: Si, här är Konungens spjut; en af de unga män gånge hitupp, och tage det.

23 - Herren varder väl hvarjom och enom vedergällandes efter hans rättfärdighet och tro; ty Herren hade i dag gifvit dig i mina hand; men jag ville icke komma mina hand vid Herrans smorda.

24 - Och såsom din själ hafver i denna dagen för min ögon mycket aktad varit, så varde ock min själ mycket aktad för Herrans ögon, och hjelpe mig utur all bedröfvelse.

25 - Saul sade till David: Välsignad vare du, min son David; du skall görat, och gåt igenom. Så gick David sin väg; och Saul vände om hem igen.